Email till läkare

 Natalie  Roos arbetar utomlands ( från år 2016)
 
Hej Nathalie!
Läste artiklar i DN och Dagens Medicin samt hörde Magnus Hagmar på radio ang. PCOS och graviditetskomplikationer. Jag anar att många gravida kvinnor vart rejält uppskrämda av tidningens rubrik. Under dagen 29 juni var jag dock i Mariehamn så jag såg ej nyheter på tv etc. Anna Bratt, DN bad mig om hjälp att hitta någon att intervjua.
Vad jag har fått lära mig får man inte säga sjukdom om PCOS, vilket det stod att det var på DN första sida. Vad är det som gäller egentligen. Bra för mig att veta då jag ibland utbildar i PCOS som representant från Patientföreningen för PCO och PCO-S. Har ett engagemang för att öka kännedom och kunskap om PCOS, som utgår från egen erfarenhet av bemötande i sjukvården.
 
Vad jag mer reagerar på är att det är de överviktiga med PCOS som drabbas. Går det verkligen att säga att de här probelemen är orskade av PCOS är det inte så att det är övervikten i sig som orsakar gravidtetsproblemen. "Vanliga gravida "med övervikt och fetma verkar ha liknade problem, vad är / var i ligger skillnaden ?
 
Vad säger du om metforminbehandling hos kvinnor med PCOS som vill bli gravida och under gravidteten för att förebygga gravidtetskomplikationer, som havandekapsdiabetes. Finns det någon studie som visar att de kvinnorna föder mer normal stora barn och att risken för komplikationer minskar.
 
Jag har med hört att det är vanliga med SAGA-barn (vad står begreppet för?)hos kvinnor med PCOS och att det kan bero på en förkalkad moderkaka.
 
Vad behöver göra i sjukvården för att fler läkare ska förstå allvaret med PCOS och inte enbart se det som ett fertilitetproblem. Annordnas utbildningar för allmänläkare i ämnet? var i så fall.
 
Jag lägger gärna ut ev svar från dig i min blogg,
 
Trevlig sommar! Liselotte
 
 
Hej Liselotte!
 
Tack för ditt mail och att du uppmärksammat min studie. Jag har varit på semester och nu tillbaka och skall försöka svara på dina frågor så gott det går och försöka förklara mig så tydligt jag bara kan.
 
Jag är snart färdig gynekolog/obstetriker och dorktorand på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Jag är doktorand på institutionen för klinisk epidemiologi (KEP) där jag sysslar huvudsakligen med registerstudier.
 
Studien, som är den största hittills, genomfördes med anledning av att tidigare studier har varit små och baserat sig på patienten från IVF-kliniken vilket medför att man inte kan studera mer ovanliga graviditets utfall (komplikationer) men man har även inte kunnat studera spontant uppkomna graviditeter utan enbart kvinor med infertilitetsproblematik. Kvinnorna i vår studie hade både spontant uppkomna graviditeter och graviditer med IVF.
 
1. Är PCOS en sjukdom?
PCOS är ett syndrom där två av tre kriterier (enligt Rotterdam kriterierna som antogs 2003) skall vara uppfyllda när man väl har uteslutit andra orsaker till hyperandrogenism (för högt testosteron) och menstruationsrubbningar. Syndromet är ju också starkt kopplat till det metabola syndromet (perifer insulinresistens eller diabetes, central fetma och högt blodtryck ingår i syndromet).
Bilden av syndromet kan variera alltifrån mycket lindrig till kraftig PCOS vilket innebär att en del kvinnor knappt har några besvär/problem (därmed nog även ganska många odiagnosticerade fall av PCOS) . Sammanfattningsvis har du helt rätt i att det inte är ensjukdom utan ett syndrom med varierande grad av manifestationer.
 
2. Är komplikationerna associerade till enbart PCOS eller övervikten?
Som du mycket riktigt observerar så är ju även många av problemen vid förlossning associerade till övervikt. Då större delen av kvinnorna med PCOS även är överviktiga så har förmodligen övervikten en stor inverkan på negativt graviditetsutfall. I vår studie har vi på grund av det stora antalet kvinnor kunna dela upp i grupper med olika BMI och titta på hur det inverkar på resultaten och den delen av analysen kommer vi att publicera under hösten och kan inte skriva något om det just nu men det är intressanta resultat. Jag kan maila dig lite senare och informera dig.
 
3. Metformin behandling under graviditet.
I Sverige finns ingen rutin för Metforminbehandling under graviditet men det finns en del studier som har visat att det minskar förekomst av högt blodtryck och graviditetsförgiftning samt gestationsdiabetes. Jag har däremot inte sett några studier på hur Metformin påverkar fostret och skulle behöva återkomma med ett fullständigare svar på den frågan eftersom det finns olika aspekter på behandlingen. Just nu behandlas diabetes mellitus under graviditet med insulin och inte med tabletter. Står man på tabletter före graviditet blir man översatt på Insulin.
 
4. Information om PCOS till allmänläkare.
Tyvärr är nog allmänläkare ganska dåligt informerade och det anordnas inga utbildningar. Upplysning om PCOS är viktig då PCOS inte bara är associerat till infertilitet utan till konsekvenser såsom övervikt och diabetes och senare senare i livet som högt blodtryck, hjärtkärlsjukdomar och livmodercancer. Jag tror att media spelar en stor för att få ut information, för kvinnorna med PCOS själva (som i sin tur kan informera sin läkare) men även för allmänläkare. Artiklar i dagspressen är ett sätt och kanske TV-reportage.
 
Jag svarar gärna på fler frågor om det skulle behövas och återkommer med de resterande analyserna om BMI samt Metforminbehandling och graviditetsutfall, EE

Lika bra  långa/t tänkvärda inlägg  Här kommer en berättelse

 
Tänk om jag hade vetat vad PCOS var när jag var tonåring. 
Tänk om någon vågat/velat utreda varför istället för att bara skriva ut recept på diverse piller för att lindra symtom. 
Då hade jag sluppit undra i 20 år vad det var som inte stämde?
Då hade jag också kunnat ge svar på tal till de som retade mig för att jag:
- såg/ser annorlunda ut (ihopväxta ögonbryn, strån på hakan mm),  
- alltid är tvungen att äta på bestämda tider.
- oförklarliga humörsvängningar.
mm mm mm
 
Men nu vet jag vad det är som inte stämmer och hur jag kan lindra det, dock inte bota det. Allt tack vare min fantastiska läkare på Sahlgrenska! 
 
Som någon sa för ett tag sedan, jag kanske inte skulle vara en bra mamma när jag är som jag är och mår som jag gör. Det är möjligt, men nu vet jag varför jag är som jag är, varför jag mår som jag gör och jag vet också att jag kanske aldrig ens kommer kunna titulera mig Mamma!
 
... men jag hoppas kunna hjälpa andra tjejer som är i samma situation som jag en gång var. . Det är inget att skämmas över! En kvinnosjukdom som behöver lyftas upp till ytan!! Tillsammans är vi starka!
 
Källa Mari Jonsson PCOS -kvinna 

Upplevelse av PCOS

Jag är 22 år och fick min PCOS diagnos för ungefär 2 månader sedan. Jag sökte från början pga. hårväxt. För mig är det största problemet. Men nu när jag fått information om PCOS förstår jag att allt hänger ihop.

Jag börjad de gå upp i vikt när jag var runt 13 år och kom in i puberteten. Det gick ganska fort och jag har aldrig tidigare förstått varför då ingen annan i min familj är överviktig och jag alltid ätit rätt. Men plötsligt gick jag upp i vikt och det fortsatte tills jag gick ut nian och börjadde jobba som städerska. Att städa åtta timmar om dagen gjore sitt för mig.

Jag äter pizza och annan skräpmat, följer ingen diet och går inte på några piller, trots detta går jag inte längre upp i vikt så länge jag jobbar. Jag tränar inte särskilt mkt heller. Så för mig hjälpte det att hålla igång hela dagarna. Åtta timmar är ändå rätt mkt och det är ganska slitsamt att vara städerska. Jag väger väl en tio kilo för mkt men det kan jag leva med:)

Nu ska jag ändå börja med p-piller och ett konstigt piller (cyproteron) som dom tydligen även ger till våldtäktsmän.. Jag är livrädd och det känns som att jag är helt ensam i hela världen, fastän jag vet att jag inte är det. Vet bara inte vart jag ska vända mig.. Jag har i princip ingen mens alls och har inte haft det sen jag var 13.

För mig är meningen med livet att få barn och att jag skulle kunna vara infertil slänger gynekologen ur sig precis när jag ska gå och får sedan en dörr i ansiktet.

Jag vet inte mkt och vet inte vart jag ska vända mig för alla bara slussar runt mig.. Men det med vikten iallafall, så har det fungerat för mig att ha ett aktivt jobb.

En 18 åring emailade,

Hej Liselotte!
Jag läste ditt inlägg om stöd till ung vuxen kvinna  och kände genast igen mig.

 

Är 18 år, lever i en familj som äter hälsosamt och alltid har gjort, men har ändå alltid varit den som har vägt mest. (och då menar jag väldigt mycket mer än de andra).

 

Hade kontakt med överviktsenheten i Malmö när jag var mindre men det enda de ville diskutera var hur vi åt hemma, och det var ju inte det som var problemet. Kände mig fruktansvärd, anklagade mig själv för dålig karaktär och utvecklade en ätstörning.

 

Fick mycket stöd i mina föräldrar och började styrketräna tillsammans med min pappa. Hårda pass som verkligen fick musklerna att växa men trots detta och hälsosam mat gick det inte att gå ner i vikt, tvärtom.

 

Via ungdomsmottagningen som jag besökte tillsammans med min mamma då vi hade en misstanke om PCOS fick jag en remiss till en som var specialist på området. Hon skrev ut metformin till mig och sa att om detta skulle fungera var jag tvungen att äta enligt GI.

 Sedan ca. tre månader tillbaka har jag inte bara tappat i vikt utan även fått en bättre mental bild av mig själv. 

 Det tar fruktansvärt på en psykiskt att vara större och kämpa på utan att någonting händer, men detta har verkligen hjälpt mig. Nu äter jag mer åt LCHF hållet än GI och tillsammans med metformintabletterna kryper jag sakta men säkert ner i vikt.

 Och som min mamma ständigt påminner mig om, det måste få ta tid att gå ner i vikt med tanke på att det har tagit tid att gå upp.

 


 

Jag delar hemskt gärna med mig av en liten version på min historia. Det är ingen som har haft öron för den innan så du är den första att höra, och jag måste erkänna att det är ganska skönt att kunna berätta den för någon.

Jag är "bara" 21 år. Under min tonår så kom bara min första menstruation, efter det upphörde den. Jag vågade inte säga någonting till någon, minst sagt läkare. Att jag redan hade läkarskräck gjorde inte saken bättre. Men för två årsen kände jag att jag blev tvungen att ha hjälp. Dock med någonting helt annat. 

Jag hade oerhört jobbig hårväxt på både överläpp och haka/hals. Jag började vaxa och noppa och när mitt skin dagligen blev utsatt för detta "hårryckande" kände jag att det får vara nog. Läkaren sa att de skulle ta blodprover och att de ville skicka en remiss till gynmotagningen, vilket fick mina tankar att skrika nej. Det är såklart ett ställe man kanske inte gärna besöker. Veckorna gick och jag bestämde mig ändå för att gå dit. Det var ju trots allt inte så farligt. Min gynekolog gav mig diagnosen. Hon skrev dessutom ut en p-piller klassad medicin som heter Diane. Det tog emot, men jag svalde dem vackert varje dag som beordrat. Behåringen gick ner. Sakta men dock.

Menstruationen kom tillbaka och den var alltid i tid. Jag åt dessa i ungefär ett år, men när ständig huvudverk och högt blodtryck trädde fram så slutade jag. Vilket resulterade i att mina symptom förstärktes. Behåringen kom tillbaka, mer än aldrig förr. 

Övervikten blev genast svårare att kontrollera och jag började mot min stora skräck tappa JÄTTE mycket hår från huvudet. Det är ungefär på den platsen jag står idag. 

Jag gick till läkaren pga håravfall för ca 3-4 veckor sedan och sa att jag trodde det berodde på att jag har PCO och slutat med mina p-piller. Han vill dock skylla allt på en vitaminbrist de hittade i blodprovet, men då jag ätit utskrivna tabletter samtidigt som jag tappar mer hår än aldrig förr så stärks min tro på att PCOn är orsaken. 

Läkare är fortfarande min stora skräck och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare då jag känner att ingen riktigt tar mig på allvar


 
 

Maria berättar

Jag är 22 år och fick min PCOS diagnos för ungefär 2 månader sedan. Jag sökte från början pga. hårväxt. För mig är det största problemet. Men nu när jag fått information om PCOS förstår jag att allt hänger ihop.

Jag börjad de gå upp i vikt när jag var runt 13 år och kom in i puberteten. Det gick ganska fort och jag har aldrig tidigare förstått varför då ingen annan i min familj är överviktig och jag alltid ätit rätt. Men plötsligt gick jag upp i vikt och det fortsatte tills jag gick ut nian och börjadde jobba som städerska. Att städa åtta timmar om dagen gjore sitt för mig.

Jag äter pizza och annan skräpmat, följer ingen diet och går inte på några piller, trots detta går jag inte längre upp i vikt så länge jag jobbar. Jag tränar inte särskilt mkt heller. Så för mig hjälpte det att hålla igång hela dagarna. Åtta timmar är ändå rätt mkt och det är ganska slitsamt att vara städerska. Jag väger väl en tio kilo för mkt men det kan jag leva med:)

Nu ska jag ändå börja med p-piller och ett konstigt piller (cyproteron) som dom tydligen även ger till våldtäktsmän.. Jag är livrädd och det känns som att jag är helt ensam i hela världen, fastän jag vet att jag inte är det. Vet bara inte vart jag ska vända mig.. Jag har i princip ingen mens alls och har inte haft det sen jag var 13.

För mig är meningen med livet att få barn och att jag skulle kunna vara infertil slänger gynekologen ur sig precis när jag ska gå och får sedan en dörr i ansiktet.

Jag vet inte mkt och vet inte vart jag ska vända mig för alla bara slussar runt mig.. Men det med vikten iallafall, så har det fungerat för mig att ha ett aktivt jobb.

En 18 åring emailade,

Hej Liselotte!
Jag läste ditt inlägg om stöd till ung vuxen kvinna  och kände genast igen mig.

 

Är 18 år, lever i en familj som äter hälsosamt och alltid har gjort, men har ändå alltid varit den som har vägt mest. (och då menar jag väldigt mycket mer än de andra).

 

Hade kontakt med överviktsenheten i Malmö när jag var mindre men det enda de ville diskutera var hur vi åt hemma, och det var ju inte det som var problemet. Kände mig fruktansvärd, anklagade mig själv för dålig karaktär och utvecklade en ätstörning.

 

Fick mycket stöd i mina föräldrar och började styrketräna tillsammans med min pappa. Hårda pass som verkligen fick musklerna att växa men trots detta och hälsosam mat gick det inte att gå ner i vikt, tvärtom.

 

Via ungdomsmottagningen som jag besökte tillsammans med min mamma då vi hade en misstanke om PCOS fick jag en remiss till en som var specialist på området. Hon skrev ut metformin till mig och sa att om detta skulle fungera var jag tvungen att äta enligt GI.

 Sedan ca. tre månader tillbaka har jag inte bara tappat i vikt utan även fått en bättre mental bild av mig själv. 

 Det tar fruktansvärt på en psykiskt att vara större och kämpa på utan att någonting händer, men detta har verkligen hjälpt mig. Nu äter jag mer åt LCHF hållet än GI och tillsammans med metformintabletterna kryper jag sakta men säkert ner i vikt.

 Och som min mamma ständigt påminner mig om, det måste få ta tid att gå ner i vikt med tanke på att det har tagit tid att gå upp.

 


 

Jag delar hemskt gärna med mig av en liten version på min historia. Det är ingen som har haft öron för den innan så du är den första att höra, och jag måste erkänna att det är ganska skönt att kunna berätta den för någon.

Jag är "bara" 21 år. Under min tonår så kom bara min första menstruation, efter det upphörde den. Jag vågade inte säga någonting till någon, minst sagt läkare. Att jag redan hade läkarskräck gjorde inte saken bättre. Men för två årsen kände jag att jag blev tvungen att ha hjälp. Dock med någonting helt annat. 

Jag hade oerhört jobbig hårväxt på både överläpp och haka/hals. Jag började vaxa och noppa och när mitt skin dagligen blev utsatt för detta "hårryckande" kände jag att det får vara nog. Läkaren sa att de skulle ta blodprover och att de ville skicka en remiss till gynmotagningen, vilket fick mina tankar att skrika nej. Det är såklart ett ställe man kanske inte gärna besöker. Veckorna gick och jag bestämde mig ändå för att gå dit. Det var ju trots allt inte så farligt. Min gynekolog gav mig diagnosen. Hon skrev dessutom ut en p-piller klassad medicin som heter Diane. Det tog emot, men jag svalde dem vackert varje dag som beordrat. Behåringen gick ner. Sakta men dock.

Menstruationen kom tillbaka och den var alltid i tid. Jag åt dessa i ungefär ett år, men när ständig huvudverk och högt blodtryck trädde fram så slutade jag. Vilket resulterade i att mina symptom förstärktes. Behåringen kom tillbaka, mer än aldrig förr. 

Övervikten blev genast svårare att kontrollera och jag började mot min stora skräck tappa JÄTTE mycket hår från huvudet. Det är ungefär på den platsen jag står idag. 

Jag gick till läkaren pga håravfall för ca 3-4 veckor sedan och sa att jag trodde det berodde på att jag har PCO och slutat med mina p-piller. Han vill dock skylla allt på en vitaminbrist de hittade i blodprovet, men då jag ätit utskrivna tabletter samtidigt som jag tappar mer hår än aldrig förr så stärks min tro på att PCOn är orsaken. 

Läkare är fortfarande min stora skräck och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare då jag känner att ingen riktigt tar mig på allvar


 
 
  • PCOS fördel

    Kvinnor med PCOS har ofta starkt tungt skelett och välutvecklad muskelmassa som en följd av den höga halten manligt hormon (androgener). PCOS är ett endokrint tillstånd där det finns anabola (uppbyggande) effekter på metabolism (ämnesomsättning) och kroppsamansättningen, vilket höjder prestationsföremågan . Vilket beror på ökad halt testosteron och insulinresistens.

    Testosteron är ett av kroppens mest effektiva hormoner som har direkt uppbyggande effekt på muskelatur och benmassa. Muskelmassan påverkar skelett som gör att skelettet blir tätare. Det finns studier som visar på större muskelmassa och högre bentäthet hos kvinnor med PCOS.


    Det handlar om en mycket liten förhöjning av nivåerna manligt könshormon som kan innebära att kvinnorna får lättare att bilda muskelmassa och har en något högre syreupptagningsförmåga.

    Detta kan ha bidrag till att de snabbare sett resultat av sin träning, och kanske därmed tyckt att det var roligt att satsa mer, säger Magnus Hagmar enligt ett pressmeddelande.

    I avhandlingen visar han att polycystiskt ovariesyndrom, PCOS, är en vanlig förklaring till mensstörning bland olympiska idrottare. Även polycystiska äggstockar, som är en del av PCOS, är vanligare bland elitidrottarna än bland kvinnor i genomsnitt.

  • PCOS nackdel

    Insulinrestens gör att benmassan ökar och ger ökad bentätheten. Insulin stimulerar skelettcellerna ( osteblaster) så tillväxten ökar/ benmassan ökar.

    Tar PCOS-kvinnan p-piller eller annat läkemedel som motverkar manligahormoner (androgener) minskar benmassan.

    Nackdelen är att fettet tendera att hamna i buk och på överkroppen, beror på insulinresistens och ses även hos normalviktiga kvinnor med PCOS.

Texter får ej användas, återges eller kopieras helt eller delvis i någon form utan författarens godkännande. Liselottevidela@gmail.com

Liselotte Videla