från  2008

Tidigare har man trott att de mensstörningar som kvinnliga elitidrottare kan drabbas av beror på tuff träning kombinerad med för lågt energiintag.

En avhandling av Magnus Hagmar, doktorand vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska institutet i Solna, visar dock att många av kvinnorna kan ha ett ärftligt tillstånd, och att detta skulle ge ökade nivåer av manligt könshormon.

– Det handlar om en mycket liten förhöjning av nivåerna som kan innebära att kvinnorna får lättare att bilda muskelmassa och har en något högre syreupptagningsförmåga. Detta kan ha bidrag till att de snabbare sett resultat av sin träning, och kanske därmed tyckt att det var roligt att satsa mer, säger Magnus Hagmar enligt ett pressmeddelande.

I avhandlingen visar han att polycystiskt ovariesyndrom, PCOS, är en vanlig förklaring till mensstörning bland olympiska idrottare. Även polycystiska äggstockar, som är en del av PCOS, är vanligare bland elitidrottarna än bland kvinnor i genomsnitt.

– Det är särskilt intressant att andelen kvinnor med polycystiska äggstockar var högre inom kraftidrotter som ishockey och brottning än inom tekniska idrotter av typen bågskytte och curling, säger Magnus Hagmar.

90 elitidrottande kvinnor deltog i studien, och samtliga har genomgått frekventa dopningstester. Det finns alltså inte någon koppling till dopning i studien, poängterar Magnus Hagmar.

källa 

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2008/04/15/nya-ron-om-mensstorning-hos-kvinnliga-elitidrottare/

Lika bra  långa/t tänkvärda inlägg  Här kommer en berättelse

Jag är 22 år och fick min PCOS diagnos för ungefär 2 månader sedan. Jag sökte från början pga. hårväxt. För mig är det största problemet. Men nu när jag fått information om PCOS förstår jag att allt hänger ihop.

Jag börjad de gå upp i vikt när jag var runt 13 år och kom in i puberteten. Det gick ganska fort och jag har aldrig tidigare förstått varför då ingen annan i min familj är överviktig och jag alltid ätit rätt. Men plötsligt gick jag upp i vikt och det fortsatte tills jag gick ut nian och börjadde jobba som städerska. Att städa åtta timmar om dagen gjore sitt för mig.

Jag äter pizza och annan skräpmat, följer ingen diet och går inte på några piller, trots detta går jag inte längre upp i vikt så länge jag jobbar. Jag tränar inte särskilt mkt heller. Så för mig hjälpte det att hålla igång hela dagarna. Åtta timmar är ändå rätt mkt och det är ganska slitsamt att vara städerska. Jag väger väl en tio kilo för mkt men det kan jag leva med:)

Nu ska jag ändå börja med p-piller och ett konstigt piller (cyproteron) som dom tydligen även ger till våldtäktsmän.. Jag är livrädd och det känns som att jag är helt ensam i hela världen, fastän jag vet att jag inte är det. Vet bara inte vart jag ska vända mig.. Jag har i princip ingen mens alls och har inte haft det sen jag var 13.

För mig är meningen med livet att få barn och att jag skulle kunna vara infertil slänger gynekologen ur sig precis när jag ska gå och får sedan en dörr i ansiktet.

Jag vet inte mkt och vet inte vart jag ska vända mig för alla bara slussar runt mig.. Men det med vikten iallafall, så har det fungerat för mig att ha ett aktivt jobb.

En 18 åring emailade,

Hej Liselotte!
Jag läste ditt inlägg om stöd till ung vuxen kvinna  och kände genast igen mig.

Är 18 år, lever i en familj som äter hälsosamt och alltid har gjort, men har ändå alltid varit den som har vägt mest. (och då menar jag väldigt mycket mer än de andra).

Hade kontakt med överviktsenheten i Malmö när jag var mindre men det enda de ville diskutera var hur vi åt hemma, och det var ju inte det som var problemet. Kände mig fruktansvärd, anklagade mig själv för dålig karaktär och utvecklade en ätstörning.

Fick mycket stöd i mina föräldrar och började styrketräna tillsammans med min pappa. Hårda pass som verkligen fick musklerna att växa men trots detta och hälsosam mat gick det inte att gå ner i vikt, tvärtom.

Via ungdomsmottagningen som jag besökte tillsammans med min mamma då vi hade en misstanke om PCOS fick jag en remiss till en som var specialist på området. Hon skrev ut metformin till mig och sa att om detta skulle fungera var jag tvungen att äta enligt GI.

 Sedan ca. tre månader tillbaka har jag inte bara tappat i vikt utan även fått en bättre mental bild av mig själv. 

 Det tar fruktansvärt på en psykiskt att vara större och kämpa på utan att någonting händer, men detta har verkligen hjälpt mig. Nu äter jag mer åt LCHF hållet än GI och tillsammans med metformintabletterna kryper jag sakta men säkert ner i vikt.

 Och som min mamma ständigt påminner mig om, det måste få ta tid att gå ner i vikt med tanke på att det har tagit tid att gå upp.

Jag delar hemskt gärna med mig av en liten version på min historia. Det är ingen som har haft öron för den innan så du är den första att höra, och jag måste erkänna att det är ganska skönt att kunna berätta den för någon.

Jag är "bara" 21 år. Under min tonår så kom bara min första menstruation, efter det upphörde den. Jag vågade inte säga någonting till någon, minst sagt läkare. Att jag redan hade läkarskräck gjorde inte saken bättre. Men för två årsen kände jag att jag blev tvungen att ha hjälp. Dock med någonting helt annat. 

Jag hade oerhört jobbig hårväxt på både överläpp och haka/hals. Jag började vaxa och noppa och när mitt skin dagligen blev utsatt för detta "hårryckande" kände jag att det får vara nog. Läkaren sa att de skulle ta blodprover och att de ville skicka en remiss till gynmotagningen, vilket fick mina tankar att skrika nej. Det är såklart ett ställe man kanske inte gärna besöker. Veckorna gick och jag bestämde mig ändå för att gå dit. Det var ju trots allt inte så farligt. Min gynekolog gav mig diagnosen. Hon skrev dessutom ut en p-piller klassad medicin som heter Diane. Det tog emot, men jag svalde dem vackert varje dag som beordrat. Behåringen gick ner. Sakta men dock.

Menstruationen kom tillbaka och den var alltid i tid. Jag åt dessa i ungefär ett år, men när ständig huvudverk och högt blodtryck trädde fram så slutade jag. Vilket resulterade i att mina symptom förstärktes. Behåringen kom tillbaka, mer än aldrig förr. 

Övervikten blev genast svårare att kontrollera och jag började mot min stora skräck tappa JÄTTE mycket hår från huvudet. Det är ungefär på den platsen jag står idag. 

Jag gick till läkaren pga håravfall för ca 3-4 veckor sedan och sa att jag trodde det berodde på att jag har PCO och slutat med mina p-piller. Han vill dock skylla allt på en vitaminbrist de hittade i blodprovet, men då jag ätit utskrivna tabletter samtidigt som jag tappar mer hår än aldrig förr så stärks min tro på att PCOn är orsaken. 

Läkare är fortfarande min stora skräck och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare då jag känner att ingen riktigt tar mig på allvar

Jag är 22 år och fick min PCOS diagnos för ungefär 2 månader sedan. Jag sökte från början pga. hårväxt. För mig är det största problemet. Men nu när jag fått information om PCOS förstår jag att allt hänger ihop.

Jag börjad de gå upp i vikt när jag var runt 13 år och kom in i puberteten. Det gick ganska fort och jag har aldrig tidigare förstått varför då ingen annan i min familj är överviktig och jag alltid ätit rätt. Men plötsligt gick jag upp i vikt och det fortsatte tills jag gick ut nian och börjadde jobba som städerska. Att städa åtta timmar om dagen gjore sitt för mig.

Jag äter pizza och annan skräpmat, följer ingen diet och går inte på några piller, trots detta går jag inte längre upp i vikt så länge jag jobbar. Jag tränar inte särskilt mkt heller. Så för mig hjälpte det att hålla igång hela dagarna. Åtta timmar är ändå rätt mkt och det är ganska slitsamt att vara städerska. Jag väger väl en tio kilo för mkt men det kan jag leva med:)

Nu ska jag ändå börja med p-piller och ett konstigt piller (cyproteron) som dom tydligen även ger till våldtäktsmän.. Jag är livrädd och det känns som att jag är helt ensam i hela världen, fastän jag vet att jag inte är det. Vet bara inte vart jag ska vända mig.. Jag har i princip ingen mens alls och har inte haft det sen jag var 13.

För mig är meningen med livet att få barn och att jag skulle kunna vara infertil slänger gynekologen ur sig precis när jag ska gå och får sedan en dörr i ansiktet.

Jag vet inte mkt och vet inte vart jag ska vända mig för alla bara slussar runt mig.. Men det med vikten iallafall, så har det fungerat för mig att ha ett aktivt jobb.

En 18 åring emailade,

Hej Liselotte!
Jag läste ditt inlägg om stöd till ung vuxen kvinna  och kände genast igen mig.

Är 18 år, lever i en familj som äter hälsosamt och alltid har gjort, men har ändå alltid varit den som har vägt mest. (och då menar jag väldigt mycket mer än de andra).

Hade kontakt med överviktsenheten i Malmö när jag var mindre men det enda de ville diskutera var hur vi åt hemma, och det var ju inte det som var problemet. Kände mig fruktansvärd, anklagade mig själv för dålig karaktär och utvecklade en ätstörning.

Fick mycket stöd i mina föräldrar och började styrketräna tillsammans med min pappa. Hårda pass som verkligen fick musklerna att växa men trots detta och hälsosam mat gick det inte att gå ner i vikt, tvärtom.

Via ungdomsmottagningen som jag besökte tillsammans med min mamma då vi hade en misstanke om PCOS fick jag en remiss till en som var specialist på området. Hon skrev ut metformin till mig och sa att om detta skulle fungera var jag tvungen att äta enligt GI.

 Sedan ca. tre månader tillbaka har jag inte bara tappat i vikt utan även fått en bättre mental bild av mig själv. 

 Det tar fruktansvärt på en psykiskt att vara större och kämpa på utan att någonting händer, men detta har verkligen hjälpt mig. Nu äter jag mer åt LCHF hållet än GI och tillsammans med metformintabletterna kryper jag sakta men säkert ner i vikt.

 Och som min mamma ständigt påminner mig om, det måste få ta tid att gå ner i vikt med tanke på att det har tagit tid att gå upp.

Jag delar hemskt gärna med mig av en liten version på min historia. Det är ingen som har haft öron för den innan så du är den första att höra, och jag måste erkänna att det är ganska skönt att kunna berätta den för någon.

Jag är "bara" 21 år. Under min tonår så kom bara min första menstruation, efter det upphörde den. Jag vågade inte säga någonting till någon, minst sagt läkare. Att jag redan hade läkarskräck gjorde inte saken bättre. Men för två årsen kände jag att jag blev tvungen att ha hjälp. Dock med någonting helt annat. 

Jag hade oerhört jobbig hårväxt på både överläpp och haka/hals. Jag började vaxa och noppa och när mitt skin dagligen blev utsatt för detta "hårryckande" kände jag att det får vara nog. Läkaren sa att de skulle ta blodprover och att de ville skicka en remiss till gynmotagningen, vilket fick mina tankar att skrika nej. Det är såklart ett ställe man kanske inte gärna besöker. Veckorna gick och jag bestämde mig ändå för att gå dit. Det var ju trots allt inte så farligt. Min gynekolog gav mig diagnosen. Hon skrev dessutom ut en p-piller klassad medicin som heter Diane. Det tog emot, men jag svalde dem vackert varje dag som beordrat. Behåringen gick ner. Sakta men dock.

Menstruationen kom tillbaka och den var alltid i tid. Jag åt dessa i ungefär ett år, men när ständig huvudverk och högt blodtryck trädde fram så slutade jag. Vilket resulterade i att mina symptom förstärktes. Behåringen kom tillbaka, mer än aldrig förr. 

Övervikten blev genast svårare att kontrollera och jag började mot min stora skräck tappa JÄTTE mycket hår från huvudet. Det är ungefär på den platsen jag står idag. 

Jag gick till läkaren pga håravfall för ca 3-4 veckor sedan och sa att jag trodde det berodde på att jag har PCO och slutat med mina p-piller. Han vill dock skylla allt på en vitaminbrist de hittade i blodprovet, men då jag ätit utskrivna tabletter samtidigt som jag tappar mer hår än aldrig förr så stärks min tro på att PCOn är orsaken. 

Läkare är fortfarande min stora skräck och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare då jag känner att ingen riktigt tar mig på allvar

Texter får ej användas, återges eller kopieras helt eller delvis i någon form utan författarens godkännande.